Många är rädda för att skriva. Man är rädd för att göra fel och blir blockerad och kan inte komma på ett enda ord , så det finns skrivkurser, naturligtvis, och på många skrivkurser så lägger man tonvikten vid att få eleverna att våga.
”Skriv vad som helst! Skriv hur som helst! Skriv det du kommer att tänka på! Om du inte kan komma på något alls så skriv att du inte kan komma på något!”
Det är egentligen samma metod, som man använder med en Talking Stick. Om du inte vet vad du ska säga så säg bara precis det du upplever, nämligen att du inte vet vad du ska säga. När du väl kommit igång så lossnar det!
Av en kvinna, som arbetade som lärare, hörde jag att man använde en sådan metod även på lektionerna i konst / teckning. I alla fall så gjorde hon det. Dvs det var bara en uppmuntran till eleverna att våga göra något alls, för att de skulle komma loss och våga.
Jag sade att det där inte var en teckningslektion utan att det snarare var en psykologiskt inriktad lektion i att våga. Det innebar att en elev inte kunde göra något fel. Allt var rätt och riktigt och syftet var att eleverna då skulle få självförtroende. Ja, det var väl bra, men i så fall så borde man väl ha både den psykologiska övningen och en riktig, mer strukturerad teckningsundervisning. Man får inte bra självkänsla bara av att våga. Man får det också av att kunna något.
På skrivkurser kan man alltså göra samma sak, man bara tränar på att kunna komma loss. Ja, det är väl bra, men det ska ju komma ett nästa steg också. Man ska kunna stava rätt. Nu har vi visserligen ordbehandlingsprogram, som rättar stavfel men ofta kan de göra fel.
Sedan kommer vi till grammatiken, som ordbehandlingsprogrammet inte klarar. Meningarna måste vara uppbyggda på rätt sätt.
Om man nu vågar skriva och om man även kan stava och bygga meningarna på rätt sätt så kan man ändå behöva redigera texten efteråt. När man börjat skriva kan man komma in i ett ”flyt” där det går i full fart så att man skriver allt man kommer på i den ordning som associationerna dyker upp och så kanske man också måste göra om man vill fånga flyktiga tankar som snabbt drar förbi. Det man då skriver är en fritext och en sådan måste redigeras, rättas och struktureras, vilket inte är så kul. Det kan vara ganska svårt, speciellt om texten är lång.
På Facebook verkar alla texter vara fritexter, där både stavning och grammatik ofta kan vara helt fel. Det leder till missförstånd och folk börjar gräla hej vilt.
När vi pratar med någon "i verkligheten" så upplever vi i första hand personens utseende, känslan, mimiken och tonfallet. Orden upptar bara 7% av det vi tar emot. Hela detta paket triggar igång minnen, begrepp, associationer och bilder i vårt inre. Man kan känna hur den andra personen tänker och känner så att man spontant sätter in orden i rätt sammanhang.
När vi pratar med någon "i verkligheten" så upplever vi i första hand personens utseende, känslan, mimiken och tonfallet. Orden upptar bara 7% av det vi tar emot. Hela detta paket triggar igång minnen, begrepp, associationer och bilder i vårt inre. Man kan känna hur den andra personen tänker och känner så att man spontant sätter in orden i rätt sammanhang.
När vi läser en text har vi bara orden. Vi
har alltså tappat bort 93% av det som vi är vana vid att uppfatta
och det betyder att orden nu får en enormt mycket större roll.
Stavfel syns tydligt och ger en negativ känsla. Grammatiska fel kan
göra att en skriven mening inte alls går att förstå. Ovanpå
detta så gör man som man brukar: man ”känner” vad den andra
personen menar, men man känner helt fel och sedan är grälet igång.
Jag vet att många på grund av det har blivit rädda för att säga
vad de tycker på Fb. Man bara klickar Gilla och svarar ”Fina
du, vad du är söt!” och liknande. Eller så gör man en sport av att gräla och
kallar sig debattör.
Om man inte har en levande person
framför sig och i stället enbart använder skrivna ord så är det
viktigt att man skriver rätt och är tydlig och man kan behöva vara
övertydlig på samma sätt som man är övertydlig med sina gester
när man enbart använder teckenspråk.
Men det är inte alls
säkert att tydligheten hjälper eftersom folk i allmänhet inte kan
grammatiken så särskilt bra. Man skriver en sak, men folk uppfattar
något helt annat (i enlighet med sina egna minnen och känslor).
Det verkar som om skolans grammatikundervisningen har kraschat.
Speciellt med tanke på att så många inte ens kan skilja mellan de
och dem, två böjningsformer
som förmodligen snart är förpassade till gammelsvenskan.
Förenkling låter ju bra, men det betyder också att det försvårar översättningar till andra språk. Om grammatiken är fel så kan man
ofta inte se vad en mening betyder, inte ens om man försöker. Man gissar och tror att gissningen är detsamma som att man känner vad som menas. Och känslan ska man ju lita på, eller hur? Jo, men man kan känna både rätt och fel.
Jag gillar att skriva själva fritexten, men att sedan redigera kan vara både tråkigt och besvärligt. Det bästa skulle naturligtvis vara att lyckas med att omedelbart strukturera flytet i tankegångarna, men då måste man bygga in en mall i hjärnan och det är väl det som utbildade journalister har gjort.
Om man vill lämna in en text till en tidning eller en myndighet så måste den vara strukturerad, klar och tydlig.
Läsarna ska reagera på den idé, den bild, som man vill förmedla. Om läsarna reagerar på ett stavfel, så gör det att de missar det som man egentligen ville att de skulle tänka på.
Citat:
Problemet är att man fortsätter att läsa medan man reagerar. Det kan hända att man läser tre fyra rader utan att förstå vad man läser därför att man tänker: Vad är det här för ett stolpskott som inte kan stava...?
"Tänk om det viktigaste i hela din text
ligger precis efter en felstavning eller efter något annat språkligt fel.
Då kommer läsarna troligen att missa just det du helst av allt vill att de ska förstå.”
Det betyder att man inte ska lämna in en ostrukturerad fritext till en myndighet, som är van vid extremt strukturerade texter, som närmast ger intryck av kalla, perfekta, fyrkantiga byggklossar. Att skriva en ostrukturerad text till dem resulterar inte i att man ”mjukar upp dem” och får dem att se regnbågar, fåglar och kosmiska sanningar.
Det skulle bara leda till att de tycker att skribenten är rörig (och förmodligen inte kan tänka klart och förmodligen också röker marijuana) och sedan lägger de skriften åt sidan och struntar i den.
Här har vi
Myndigheternas Skrivregler
Det
finns också allmänna, svenska skrivregler.
