En Talking Stick är en kommunikationsstav, som länge använts av indianerna för att lösa konflikter och för att var och en ska kunna förklara sin mening och sina känslor så att andra förstår. På så vis kan bruket av staven också medverka till att onödiga konflikter inte ens behöver uppstå.
Det var Harley Swiftdeer, som först kom hit och verkligen på ett djupare sätt lärde ut det symbolspråk, som ligger bakom indianernas ceremonier i naturen, stencirklar (Medicine Wheels) och svetthyddor. Man kan säga att medicinhjulet är en mind map över "energier". Förr sade man "andar" och i dag vet man väl inte riktigt vad man ska säga. Vibrationer eller frekvenser, säger man ibland och det är inte så tokigt. "Allmängiltiga symboler".
En medicinpipa är till för att tala med andarna och den bästa motsvarigheten till det i vår kultur är nog barnens fantasi när de leker. Då pratar de, ofta högt, med sina fantasifigurer. Skillnaden är att en magiker (eller shaman, medicinman el.dyl.) har ett medvetet syfte som han fokuserar på.
En Talking Stick är däremot ett redskap, som vi kan använda när vi pratar med varandra. Om det bara är några få personer närvarande så kan man gå djupare in på det man vill prata om än vad man kan gör om man är kanske över 30 personer. I en väldigt stor grupp kan det vara lämpligt att använda en Talking Stick när alla ska presentera sig och alltså bara prata i ung 30 sekunder.
Jag är väldigt mycket en hantverksmänniska. Jag håller nästan alltid på med att skapa något och det har i perioder varit teckningar, målningar, snickeri och möbelmåleri. Och att brodera förstås, men det var ett tag sedan. Sticka mössor är också kul.
Jag har också läst en massa språk och jag är Tvilling, som styrs av Merkurius, som styr kommunikation. Om jag nu lägger ihop allt detta: ceremonier, filosofi, hantverk och språk... ja, då är det naturligtvis lätt att förstå att jag gillar begreppet Talking Stick. Det är kul att tillverka sådana stavar!!!!
För några år sedan gav jag bort några Talking Sticks, varefter jag fick idén att om man gör så, då borde man nog även tillverka en liten manual så att folk fick veta litet närmare hur en sådan stav ska användas. Så jag började att göra en manual: jag målade omslag och jag skrev text, som jag hade tänkt att jag skulle skriva ut själv för att sedan häfta ihop. Det är ofta så att när jag har börjat skriva om något så kan inspirationen sätta fart så att det kommer fler och fler infall, funderingar och associationer tills texten har blivit jättelång. Så var det naturligtvis nu också. Efter ett tag var texten så lång att den till och med blev svår att redigera. Eftersom jag också ville ha med bilder i manualen så blev jag tvungen att lära mig ett layoutprogram. Det blev Scribus och det tog en massa tid att sitta och titta på alla dessa tutorials för att lära sig hur det programmet fungerade.
Nu började jag också att titta på filmer om hur man gör egna handgjorda böcker. Jättefina idéer!!! Jättekul! Jag köpte olika sorters papper och gjorde experiment med tjocka naturpapper.... Oj, vilka häftiga grejer jag skulle göra!!!
Men... texten hade nu blivit så lång att jag inte skulle kunna klara av att få ihop alla sidor på rätt sätt. Det skulle bli mängder med papper, som skulle räknas och vändas åt rätt håll på flera olika sätt. Till detta hör att om skrivaren då plötsligt tar två papper i stället för bara ett - ja, då blir allt fel för att allt kommer i oordning. Projektet började bli krångligt!
Då slog det mig att jag ju faktiskt gärna skulle vilja lära mig att göra riktiga böcker!
Jahapp? Då var det till att börja leta på nätet efter sådana där tryck.din-bok-själv-förlag! Det var inte alls så där jätteenkelt, som det står i deras reklam! Jag tyckte att deras hemsidor var fulla med för mig obegripligt fackspråk och hos något förlag hittade jag till och med stavfel i deras reklam! Men jag var ju i alla fall tvungen att försöka förstå..... Faktiskt, så gav jag upp ibland för att jag tyckte att det tekniska var för krångligt. Jag anmälde mig till flera förlag (och glömde bort mina lösenord!).
Hos BoD kunde man i alla fall börja klicka på rutor för att välja papper och annat. Nu hade jag hittat några rutor, som jag begrep, men sedan var det stopp. Jag återvände flera gånger till samma rutor och det var väl det som fick mig att upptäcka ytterligare något. Jag ringde och frågade hur man skulle göra, men tjejen svarade att man fick själv lära sig hur programmen fungerade. Jahapp?
Jag tyckte att det där var rätt så krångligt och fattade inte alls hur de kunde skriva i sin reklam att det var så lätt och enkelt. Om man en gång har gjort en bok, så kanske det är enkelt senare? Ja,ja...
Jag skrev och skrev och när jag tyckte att jag hade redigerat färdigt så blev det så att varje gång, som jag öppnade dokumentet, så hittade jag ett nytt fel som jag måste fixa! Det är enkelt att "bara skriva i full fart", men det är inte så kul att redigera texter. Det känns tjatigt. Speciellt när man har sett samma text varje dag i flera månader!
När jag (efter otaliga pop-up-fönster med "Error" eller obegripliga ord och efterföljande frågor i mejl eller Messenger till någon kille, som kanske kunde svara på mina frågor) äntligen skickade iväg texten så funderade jag över hur det kunde komma sig att jag hade skrivit om mig själv och till och med satt en bild av mig själv på omslaget, vilket är något, som jag egentligen inte borde våga eller ens gilla! Men nu var det som om det hade dragits ner en glasskiva mellan mig och det jag skrivit om mig själv. Jag var bara intresserad av att inte ha skrivit något som var fel, men jag kände mig inte känslomässigt påverkad av det. Konstigt nog!
Jag känner en kille som är Ph.D i psykologi och han säger att det nog inte finns någon bok, som det inte finns något fel i. Så det kan ju finnas något fel i boken, men jag tänker att i så fall så kan ju den saken avhandlas här i bloggen! Om jag hittar något fel så kan jag skriva det här. Tipsa mig gärna om du hittar något fel, typ stavfel. Jag kan ju ha missat något!
Mycket jobb för det där som jag egentligen bara hade tänkt skulle vara en liten hemmagjord manual, som skulle läggas ihop med de konstverk, de vackra pinnar, som jag eventuellt skulle ge folk i julklapp eller födelsedagspresent.
Det roliga var ju egentligen att
tillverka dessa Talking Sticks!!! Att gå omkring i skogen och dagdrömma och leta efter dem och att sedan hitta färger och dekorationer till dem. Band, skinn, pärlor, bjällror, fjädrar...... sådant har jag alltid gillat sedan jag var barn och lekte indian.
Jag är inte ute efter att vara vare sig shaman eller kursledare (som det tycks vara en trend att vilja bli!). Jag känner mig mera som filosof och hantverkare och är nöjd med att måla, teckna, fotografera, skriva och tillverka konstföremål. Mitt hem är min ateljé och det ser oftast ut som en verkstad. Det har det alltid gjort på grund av alla pinnar, bräder, färger, papper och verktyg, som jag tar hem för att "det kan vara bra att ha".
