1600-talets förföljelser av häxor.

På 1600-talet var det väldigt kallt i Europa, man kunde åka skridskor på Themsen och i dag kallar vi den perioden för Den Lilla Istiden. Det var kalla vintrar och regniga somrar, så det blev hungersnöd, samtidigt som mjöldrygan växte extra bra på rågen, som den fattiga bondebefolkningen använde till gröt och bröd. Detta ledde till att det blev epidemier av hallucinationer över hela Europa, samtidigt som fötter, ben och fingrar blev svarta och ramlade av eller måste amputeras. 

Mjöldrygan orsakar kallbrand, men det visste man inte. Munkarna inrättade små sjukhus och kallade det för St Antonius Eld.  Befolkningen fick panik av det här och man krävde att myndigheterna/kyrkan skulle lösa problemet och skolastikerna jobbade hårt för att finna orsaken. De hade naturligtvis nu en viss press på sig att lyckas med att leverera bra förklaringar.

Samtidigt hade man uppfunnit tryckpressen och börjat göra "nyhetsbrev" som sändes ut. Det var de första tidningarna och de gjordes på samma sätt som nu, med sensationella rubriker och bilder. Allt var inte sant. Befolkningen kunde inte läsa, så när kuriren komnit blev det prästen eller postmästaren som läste upp brevet för folket och han kunde då samtidigt säga vad han ville, dvs göra historierna bättre och uttrycka egna åsikter. I en stad i Tyskland trodde man att St Antonius Eld var orsakad av judarna så man avrättade stadens alla judar.

Att kyrkan inte kunde hitta någon annan anledning till farsoten än "onda krafter" är inte så konstigt. Det var ju deras jobb och deras arbetsmetod var att använda kyrkans mytologi. De var inte kemister och mjöldrygans effekt var heller ännu inte upptäckt. 

Att man fokuserade på häxor är inte så konstigt eftersom det faktiskt finns en koppling mellan dem och mjöldrygan, som barnmorskan använde för att påverka (få igång) födseln. Det betyder ju att gamla barnmorskor faktiskt mycket väl kan ha haft svarta fingrar och svart näsa (kallbrand av mjöldrygan).

I en svensk kyrka finns det en målning som visar att målaren har känt till den här kopplingen till kvinnors användning av mjöldryga. Bilden visar hur Djävulen fyller på deras horn (barnmorskan förvarade antagligen sin häxsalva i ett horn). Mjöldrygans frukter ser ut så som Djävulens horn brukar se ut på andra bilder. Den här figuren på målningen ser mer ut som en naturande så det kanske egentligen är  mjöldrygans ande som är avbildad.
Jag har gjort en egen variant av bilden så att den blir tydligare, men här är en länk till originalmålningan av Albertus Pictor i Yttergrans kyrka.

Det lämpligaste verktyget för att föra in mjöldrygan i den födande kvinnans slida, var nog det som fanns i varje hem, nämligen kvastskaftet. En stör från en gärdesgård kanske också kunde duga eftersom man behövde ha en slät trästav. Jag vet inte vad det annars skulle vara för anledning till att man säger att "häxan rider på en kvast" eller "rider på gärdesgården". Att "rida på" var det uttryck som användes för att "ha sex" med en kvinnlig varelse (djur eller människa) eller utföra någon liknande rörelse.

Rättegångsprotokollen från Vardø utanför Norges norra kust (nära Ryssland) har blivit sparade och de visar att det fanns kvinnor som använde "några svarta korn", som de lade i mjölk eller gröt för att "ge kunskapen" till någon ung flicka, som då ibland uppgav att hon nu lovade att "tjäna en ny herre". Som en slags initiering.

Med tanke på att de flesta som åt råg nu hade fått panik och även kunde få hallucinationer, så är det inte så konstigt att folk, speciellt barn, kunde berätta fantastiska historier och vittna om allt som de hade sett, som ex. kvinnor som flög på sina kvastar till Blåkulla för att dansa med Djävulen osv. Om man befinner sig i ett visst tillstånd så räcker det att man bara tänker på något för att också se det och uppleva det som verklighet, plus att barn ändå har lätt för sådant. Man använde barn som vittnen. En liten pojke kunde stå vid kyrkans port och peka ut vilka kvinnor som var häxor. Detta blev naturligtvis sensationella historier och bilder i nyhetsbreven och folk fick ännu mer panik och ännu värre hallucinationer och barnen blev ännu bättre på att se vilka som var skyldiga. Man ansåg troligen att barn inte ljuger. Överklassen påverkades inte eftersom de åt vetebröd och vete infekteras inte av mjöldrygan lika lätt som råg.

Kyrkan bidrog med sina historier om Djävulen, men hos bondebefolkningen kan det också ha funnits historier om dessa häxor (gärdesgårdsryttare) som på grund av sitt ständiga handhavande av mjöldrygan kan ha haft en extra förmåga att "se" det som andra inte såg, samtidigt som de hade hand om de nyföddas liv eller död (det var hög barnadödlighet på den tiden). Med mjöldrygan kunde de också utföra fosterfördrivning (aborter) så de hade en viss makt över liv och död, vilket kan ha varit skrämmande för en del med dåligt samvete för något. Något som kanske "hon kunde se".

I den här skogen där jag bor fanns det förr en kvinna, som kunde hitta borttappade grejer. Min morbror har berättat att om något blev stulet så gick man till henne och frågade var det var och sedan var det bara att gå hem till tjuven och hämta tillbaka sin ägodel. Det fanns nog många, som var rädda för sådana gamla kvinnor, kanske särskilt om de hade svart näsa och svarta fingrar.
Trolla kanske de också kunde? Säkrast att hålla sig borta från den där konan... eller varför inte passa på och anklaga henne för något så att man blev av med henne?

Lysergsyra, det aktiva ämnet i LSD, upptäcktes 1938 under en studie av mjöldryga, Claviceps purpurea.

Konfliktlösning med Talking Stick

När konflikter uppstår mellan två människor så beror det ofta på att de ser verkligheten på olika sätt och anser att det är den egna verklighetsuppfattningen som är den riktiga, medan den andra personens uppfattning är fel. "Jag har rätt och du har fel." Det tycker båda. Det beror naturligtvis på att det faktiskt är svårt att se hur en annan person upplever det som händer. Det kan man inte veta om man inte frågar.

För att kunna lösa en konflikt så måste man kunna förstå vad den andra personen tänker och känner och det är här som en Talking Stick kan vara ett väldigt bra verktyg. Båda måste kunna förstå den andra och för det krävs det att båda lyssnar på varandra och även försöker att leva sig in i hur den andra personen känner och upplever.

Men det är inte så lätt att förklara precis vad man upplever, det kan ta en stund och det krävs att man då också verkligen får lov att i lugn och ro säga vad man känner utan att den andra blir arg och avbryter. Eller blir arg och börjar skälla och säger att man har fel.

Men om man precis berättar vad man verkligen har upplevt så är inte det fel. Du kan berätta att du tror att du är Jesus. Du kan berätta att du har sett ett UFO. Du kan berätta att du har ett spöke i sovrummet. Om du verkligen har den upplevelsen så är det också rätt att berätta det. Det är din upplevelse som du berättar. Och det ska inte ses som en redogörelse för hur den objektiva verkligheten fungerar. Det är inte det det handlar om. Du ska inte vara objektiv.

Du ska säga vad du upplever och vad du känner. Det handlar om det undermedvetna, om tankar, minnen, känslor, energier och frekvenser. Om du tror att någon tycker illa om dig så betyder inte det att den personen verkligen gör det. Det är inte säkert. Men om du tror det så har du rätt att berätta att du har den känslan. Den personen kanske inte ens vet att du tror det.

Man måste ha tid på sig och förklara noga och det är nog då nästan nödvändigt att man använder någon speciell metod för att inte avbryta varandra. Eller bli arg eller sur.

En metod skulle ju kunna vara att man har en psykolog eller terapeut närvarande, alltså en person som ser till att var och en får lov att prata ut i sin egen takt. Men man kan inte gå till en psykolog varje gång man är oense om nånting. Däremot så kan man använda en Talking Stick. Det är indianernas metod för att lösa konflikter och även för att se till att konflikter inte skapas och byggs upp.

Metoden går helt enkelt ut på att det är den som håller i den här staven, det är den som har ordet och alla andra ska vara tysta. Det är nu den personen som ska prata och beskriva sin verklighet, noga beskriva sina egna tankar och känslor, på ett sådant sätt att den andra personen kan förstå. Varje person har egentligen bara tillgång till sina egna känslor och kan därför inte beskriva något annat än just det. Jag kan inte berätta hur någon annan upplever nånting.

Den andra personen ska nu lyssna noga och försöka förstå. Sedan byter man så att det är den andra personens tur att prata ut om sina upplevelser och beskriva sina egna känslor.

Frustrerade känslor av att ha blivit illa behandlad av den andra, de kan faktiskt lösas upp enbart genom att man får prata ut och förklara sig utan att bli avbruten och genom att man då upplever att den andra verkligen lyssnar och försöker förstå. En olöst konflikt kan växa och växa och få hemska konsekvenser om den inneboende energin bara blockeras och stängs inne. Den växer där inne i mörkret så att trycket bara ligger kvar. Och det ger effekter i omgivningen. Andra människor kan känna att det är nånting som är fel. Och så reagerar de på känslan.

En psykolog kan ofta helt enkelt bara vara en person som lyssnar, så att den andra personen äntligen får en chans att tala ut - utan att bli avbruten eller anklagad. En Talking Stick fungerar på samma sätt. Enbart en sådan session med en Talking Stick kan förhindra att en konflikt växer och utvecklas till att man verkligen blir osams.

Men om någon har blivit överkänslig när det gäller det aktuella problemet så kan det vara bra att en tredje person är närvarande, helt enkelt bara för att se till att ingen brusar upp och avbryter den andra. Eller börjar anklaga den för något.

Det är enbart om sig själv man ska prata. Inte om den andra. Om man inte är van vid den här metoden så kan det ju hända att man glömmer bort sig - ifall man får en massa känslor. Då kan det vara bra att finns någon annan som håller koll på att båda följer reglerna. Det är nämligen helt förbjudet att börja anklaga varandra för något. Man ska bara berätta om sina egna upplevelser. Den andra personen kommer också att få samma chans att beskriva sina känslor.

Det här är alltså indianernas metod för att undvika att folk blir osams av att negativa känslor byggs upp. Och de har utvecklat den här metoden så att den passar även för andra sorters möten och samtal. Inte bara konflikter. Man kan sitta i en cirkel, kanske en gång i veckan, och då använda en Talking Stick utan att det finns någon konflikt. Man bara berättar vad man har gjort, känt eller tänkt under den gångna veckan. Så att man blir van vid att använda den här staven. Om det sedan uppstår en konflikt så är man redan van vid att använda metoden.

Att använda en stav för kommunikation är vanligt i många olika kulturer. Men det är på olika sätt.

Om man ofta använder sin Talking Stick så kan man redan på ett tidigt stadium dela med sig av sina känslor så att allvarligare konflikter inte kan uppstå i onödan.

I vår kultur är det snarare vanligt att man börjar gräla om, vem som har rätt och vem som har fel. Det blir en kamp som båda försöker vinna! Men det här är en väldigt dålig metod och det gör att en konflikt i stället växer och växer. Indianernas regler för Talking Stick säger i stället att ingen har rätt och ingen har fel. Och alla har rätt att beskriva sina egna upplevelser, tankar och känslor. Hur ingående som helst. Ju mer man pratar om dem och beskriver dem desto mer löser man upp dem. Men det krävs att den andra är med och lyssnar och försöker förstå. Den som lyssnar kan bli ombedd att återupprepa det som blivit sagt så att talaren kan känna att den andra verkligen har lyssnat och förstått. Till det kan man använda en Answering Feather.

Det handlar om energier. En olöst konflikt ligger där inne i mörkret och i brist på ljus och luft så kan den växa ungefär som cancer eller mögel så att den även sprider sig till annat och till andra. En olöst konflikt mellan två personer kan orsaka tråkigheter även för andra människor i närheten. Naturligtvis. Det smittar som en sjukdom.

När man har använt en Talking Stick många gånger så kommer den här grundmetoden att sjunka in i ens medvetande, så att man spontant börjar att använda de här principerna även i den vanliga kommunikationen med andra. Utan att man ens tänker på det. Om man har lärt sig att man ska tillåta andra människor att uttrycka sina känslor så kommer man även i vardagen att bli mycket mer tolerant mot andra så att man låter dem berätta vad de upplever. Utan att avbryta dem. Utan att anklaga dem för något. Utan att använda deras berättelser som nån slags orsak till att göra anklagelser mot dem.

 Tänk på att båda personerna ska ha lärt sig att använda en Talking Stick. Därför att om det bara är den ena som är van vid den här metoden, men inte den andra. Då kan det i stället bli ännu större problem.

-Vad är det då som kan hända?

- Jo, det som kan hända det är att den som är van vid hur en Talking Stick fungerar, den personen kommer att spontant börja berätta om sin egen upplevelse. Men den som inte vet nånting om Talking Stick, den som aldrig har använt en sådan - den personen kommer inte att vilja lyssna och förstå. Den kan i stället uppfatta berättelserna som anklagelser. Och då kan det hela bli ännu värre.

Var försiktig med den här kommunikationsmetoden! Berätta hur den fungerar innan du börjar använda den. Det kan annars bli en kulturkrock.

Den ena lever med indianernas uppfattning om att alla ska berätta sina tankar, känslor och alla ska lyssna på varandra. Och den andra lever, mentalt sett, i vårt samhälle där det handlar om vem som har rätt och vem som har fel. Det här går inte att kombinera.

Talking Stick innebär en filosofi, en kommunikationsmetod, som en västerländsk person inte kan använda utan att först ha förstått på vilka principer den grundas.

En Talking Stick innebär en form av uppfostringsmetod. Lär människor att kunna lyssna på andra utan att känna sig anklagade.

Måste man använda en Talking Stick? Måste den se ut på ett speciellt sätt? Kan man inte bara använda en sked eller vad som helst?

- Om man inte har något annat så kan man naturligtvis använda vilken pinne som helst eller hellre snabbt tillverka något som ser ut som en Talking Stick.

Det handlar nämligen mycket om hur energier fungerar och om hur upplevelser lagras i det undermedvetna. En Talking Stick har vanligen ett karaktäristiskt utseende och den påminner inte om något annat vanligt bruksföremål. Det beror på att när du håller ett föremål i handen och använder det på ett speciellt sätt så lagras allt detta i ditt minne. Det lagras i ditt undermedvetna på ett sådant sätt att nästa gång som du håller i samma föremål (eller ett liknande) då kommer automatiskt minnet att komma tillbaka och då också känslan av det som du tidigare har upplevt när du höll i ett sådant föremål.
Därför är det inte bra att använda en vanlig sked, för nästa gång du då håller i en sådan sked så kommer du att börja minnas ett samtal du haft. Det är inte så bra att du kommer in i en känsla av konfliktsamtal nästa gång som du ser att någon håller en sked i handen.

Man måste tänka på hur minnet fungerar i samband med de föremål man använder. Och när man tittar på något så associerar man det till något. Somliga kallar det här för kroppsminnet. Och det är väldigt viktigt när det gäller alla typer av ceremonier. För de är till för att göra ändringar i det undermedvetna. Så pröva gärna att använda en Talking Stick. Det kan räcka med en väldigt enkel grej. Du kan knyta ett band på en vanlig pinne.

Lyssna till texten på YouTube

Talking Sticks on Etsy Shop

Answering Feather

 An Answering Feather is a Medicine Tool, that is used together with a Talking Stick.

The one that is holding the Talking Stick is the only one who is allowed to speak, but sometimes he maybe wants to ask someone else something and then he also wants an answer. So what to do? Give the Talking Stick to the other person? No, because then the other person becomes the boss of what is being said and he might change it into something totally different and the first person will never get the desired answer. And he might not even get the Talking Stick back again.

But there is a good solution to this. If you want to get an answer from someone you just keep your Talking Stick and you give the Answering Feather to the other person, who has to answer your question while holding this feather. And after that, the feather has to be given back to you and now you can decide if you are satisfied with the answer or not.
This also means that everyone in the circle can see who is "holding the speak" and who is the one who has to answer a question.

Here are some Answering Feathers that I have made. Before you have worked on it, it is just a feather, but when you work on it and make it beautiful by giving it "special clothes" it turns into something else (according to your purpose) and becomes a "Medicine Tool", which is then holding this special energy.

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34

35

36